Vatten är framträdande på listan över globala kriser som förutspås innebära stora utmaningar för mänskliga befolkningar i skalor som sträcker sig från lokal till global. Under de kommande decennierna förväntas vatten därmed få en allt viktigare plats på den globala agendan. Än idag är vattenrelaterad mänsklig sjuklighet och dödlighet, som beror på vitt skilda nivåer av både vattenkvalitet och kvantitet, redan utbredd, och nästan 80 % av världens befolkning utsätts för höga hotnivåer av vattentrygghet (Vorosmarty et al 2010) ). Effekterna av vattenbrist är särskilt akuta i utvecklingsländerna, där ökande befolkningar och klimatförändringar förväntas orsaka allvarlig vattenbrist för en tredjedel av befolkningen under detta århundrade (Lall 2008).
Ändå, trots sådana fynd, är medvetenheten om den globala vattenkrisen långt ifrån proportionerlig med problemets omfattning. En anledning, enligt före detta UNDP-administratören Kemal Dervis, är att “de människor som lider mest av vatten- och sanitetskrisen – fattiga människor i allmänhet och fattiga kvinnor i synnerhet – ofta saknar den politiska röst som behövs för att hävda sina anspråk på vatten” ( UNDP 2006, s. vi). Dessutom har det vanliga akademiska samfundet som är involverat i hydrologi och vatten till stor del ignorerat frågan och har vitt skilda åsikter om huruvida och när världen kommer att få slut på vatten (Lall 2008). Men enligt en analytiker finns det en bred enighet om att “det kommer att bli avsevärt ökande vattenbrist som kommer att förvandla “vatten” till en nyckel, eller nyckeln, begränsande faktor i livsmedelsproduktion och försörjning för fattiga människor (…) praktiskt taget över hela landsbygden Asien och större delen av Afrika” (Rijsberman 2004, s. 8).
Vår förståelse för globala vattenfrågor kan ökas avsevärt genom att undersöka tre delfrågor: säkert dricksvatten; förorening och nedbrytning; och vattenbrist (Lall 2008).
”Säkert” dricksvatten innebär att vattnet i stort sett är fritt från föroreningar och mikroorganismer som ofta orsakar sjukdomar eller dödsfall. Osäkert dricksvatten begränsar avsevärt mänskliga framsteg – nästan hälften av alla människor i utvecklingsländer lider av hälsoproblem som orsakas av vatten- och sanitetsbrister vid varje given tidpunkt (UNDP 2006). För att ta itu med denna börda skisserar WHO korrigerande åtgärder, såsom att ge tillgång till tillräckliga mängder rent vatten, tillhandahålla faciliteter för bortskaffande av sanitetsavfall och att införa sunda hygienbeteenden (WHO 2011b). Kaskaden av efterföljande fördelar från statliga investeringar i vatten och sanitet är så kraftfull att den till och med kan märkas som förebyggande medicin, med lämpliga analogier till immuniseringar (UNDP 2006).
Större källor till vattenföroreningar delas upp i “punktkällor” och “icke-punktkällor”. Mycket större framsteg har gjorts när det gäller att minska de skadliga konsekvenserna från punktkällor (en bestämd källa till föroreningar, såsom ett rör), åtminstone där tillräcklig politisk vilja och medel finns tillgängliga. Däremot har föroreningar från icke-punktkällor (diffusa källor, såsom gårdar) visat sig vara svårare att kontrollera på grund av högre kostnader, och eftersom effekterna är lättare att ignorera – skadligt påverkar nedströms ekosystem och gradvis ackumuleras i vattendrag och livsmedelskedjor (Lall 2008).
Vattenbrist “avser en situation när vattenförsörjningen är otillräcklig i förhållande till vattenbehovet för grundläggande mänskliga och ekologiska förnödenheter, inklusive produktion av livsmedel och andra ekonomiska varor”. Brist är den huvudsakliga komponenten i den trefaldiga vattenkrisen eftersom den kan driva på eller förvärra både tillgång och föroreningar (Lall 2008). Human Development Report lyfter fram det sociala, snarare än miljömässiga, ursprunget till vattenbrist: “hjärtat i den globala vattenkrisen är rotat i makt, fattigdom och ojämlikhet, inte i fysisk tillgänglighet” (UNDP 2006, s. 2).
Vattenfrågornas ömsesidiga beroende förstärks av följande observation: “För första gången i mänsklighetens historia har mänsklig användning och förorening av sötvatten nått en nivå där vattenbrist potentiellt kommer att begränsa livsmedelsproduktion, ekosystemfunktion och stadsförsörjning under decennierna till kom” (Jury & Vaux 2007, s. 2). Att studera vattens sammankopplade frågor illustrerar på ett användbart sätt den ökande globala konkurrensen om knappa nödvändigheter med mycket varierande distribution.
Globalt ramverk och den senaste utvecklingen
I juli 2010 förklarade FN:s generalförsamling att säkert och rent dricksvatten och sanitet utgör en mänsklig rättighet som är väsentlig för att kunna njuta av livet och alla andra mänskliga rättigheter (WHO 2011a). Ändå har “cirka 1,1 miljarder människor globalt inte tillgång till förbättrade vattenförsörjningskällor” (WHO 2011b). Förutsägbart leder detta misslyckande till höga frekvenser av sjukdomar och dödsfall bland små barn på grund av sjukdomar som kan förebyggas, och är utan tvekan kvalificerad bland 1900-talets största utvecklingsmisslyckanden (Gleick 2004-5). Vidare sträcker sig vattnets roll långt bortom mått på människors hälsa: rent vatten och sanitet rankas bland de mest kraftfulla drivkrafterna för mänsklig utveckling genom att utöka möjligheterna, stärka värdigheten och bidra till att skapa en god cykel av förbättrad hälsa och ökande välstånd (UNDP 2006).
Det har gjorts framsteg när det gäller att uppfylla millennieutvecklingsmålet för säkert dricksvatten – världen kommer att uppfylla eller till och med överträffa dricksvattenmålet till 2015 (med uppskattningsvis 86 % av befolkningen i utvecklingsregioner som har tillgång till förbättrade dricksvattenkällor, jämfört med 71 % 1990) (FN 2010). Tyvärr är målet för grundläggande sanitet utom räckhåll eftersom det uppskattade antalet människor som saknar tillgång till förbättrad sanitet (2,6 miljarder 2008) beräknas stiga till 2,7 miljarder år 2015 (FN 2010).
Lokala utmaningar och möjligheter
Lokala exempel kan belysa utmaningarna och möjligheterna kring komplexa globala vattenfrågor. “I Afrika, världens näst torraste kontinent, är tillgången och tillgången till vatten mer avgörande för tillvaron än vad det är nästan någon annanstans på jorden. Fattigdom är utbredd och även om den urbaniseras snabbt är majoriteten av dess befolkning fortfarande landsbygdsbaserad och beroende av jordbruk” (UNEP 2010, s. 13). I Afrika söder om Sahara har 69 % av befolkningen inga ordentliga sanitära anläggningar och 40 % har ingen tillförlitlig tillgång till rent vatten (UNEP 2010).
Kenya, en afrikansk nation söder om Sahara med statistik som speglar UNEP:s baslinje, är ett av de mest vattenbristande länderna i världen. Föga överraskande påverkar vatten stora delar av Kenyas ekonomi kraftigt, inklusive turism (Världsbanken 2004). “Kenyaner använder vatten för att dricka, energiproduktion, boskapsproduktion, jordbruk, turism, industri och många andra försörjningsmöjligheter. Brist på tillräckligt vatten av god kvalitet är därför ett betydande hinder för utveckling” (World Resources Institute 2007, s. vii). Kenya upplever särskilt hög barnsjuklighet och dödlighet på grund av exponering för osäkert vatten (World Resources Institute 2007), och vattenföroreningar bidrar avsevärt till ökade civila stridigheter: ”Både yt- och grundvatten får urban förorening från avloppsvatten och avlopp och kemikalier från avrinning från jordbruket. Likaså har minskande och försämrade vattentillgångar lett till konflikter mellan olika användare, såsom mellan herdar och jordbrukare, uppströms- och nedströmsanvändare, människor och vilda djur, bland annat” (UNEP 2010, s. 107).
Slutsats
Vattentillgång och vattenbrist är effektiva symboler för det globala samhällets allestädes närvarande sammankopplingar och ömsesidiga beroenden. Med tanke på att huvuddelen av de globala vattenresurserna förbrukas av jordbruket kan vattenföroreningar och brister direkt spåras till livsstilar i den “utvecklade” världen. ”Det uppskattas att 30 procent av allt vatten i global mat idag kommer från ett annat land än det där maten konsumeras. Denna andel förväntas växa, vilket innebär att globala marknadskrafter kommer att spela en roll i både tillgång och efterfrågan på lokala vattenresurser” (Lall 2008, s. 9). Lyckligtvis är vattenkrisen inte oundviklig och beror inte på begränsad tillgänglighet. Istället ligger dess rötter i både institutioner och politiska val: “[liksom hunger, är berövande av tillgång till vatten en tyst kris som upplevs av de fattiga och tolereras av de som har resurserna, tekniken och den politiska makten för att få slut på det … . Framgång med att ta itu med [vatten- och sanitetsutmaningar] genom ett samlat nationellt och internationellt svar skulle fungera som en katalysator för framsteg inom folkhälsa, utbildning och fattigdomsbekämpning och som en källa till ekonomisk dynamik” (UNDP 2006, sid 1-2). Ett erkännande av denna verklighet kommer att gynna hela mänskligheten.